I december 1943 bildades i Sverige Teatrarnas Riksförbund, föregångaren till Svensk Scenkonst då en handfull teatrar över hela landet, privata och samhällsägda, går samman för att skapa gemensamma branschanpassade avtal.
Här kan du följa organisationens utveckling genom årtiondena.
1940-talet
Arbetsgivarna organiserar sig
Teatrarnas riksförbund bildas 1943 som riksförbund efter att tidigare ha varit en förening för teatrar i Stockholm. Kungliga Operan, Dramaten, Malmö Stadsteater och några privatteatrar är med från start.
Den då gällande arbetsrätten från 1920- och 30-talet innehöll regler om kollektivavtal och fredsplikt med mera. Anställningsskydd och annan arbetsrätt reglerades inte i lag. Saltsjöbadsavtalet från 1938 påverkade hela den svenska arbetsmarknaden och gick i princip ut på att parterna tog ett gemensamt ansvar för att stridsåtgärder genomfördes under vissa regler och att kollektivavtalsreglering var att föredra framför lagstiftning. Avtalet fick till följd att staten i högre grad lät parterna på arbetsmarknaden avtala om viktiga frågor.
Teaterförbundets sociala sektion tog 1944 namnet Svenska Teaterförbundets fackorganisation och anslöt sig till TCO.
Första kollektivavtalen
1944 träffade Teatrarnas Riksförbund och Teaterförbundets fackorganisation för första gången överenskommelser om tillämpning av normalkontrakt, först för Göteborgs Stadsteater (minimilönen var 400 kr.), sedan för en rad övriga teatrar.
Det första kollektivavtalet tecknades med Stockholms Film och Teaterarbetarförbund, som främst organiserade den tekniska personalen inom film och teater. Detta var en tid med många strejkvarsel, då deras metod var att nära inpå premiär kräva högre ersättningar.
1947 slöt Teatrarnas Riksförbund avtal med Handelns och tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation (HAO), där man fick förhandlingsstöd i de ständiga konflikterna med Stockholms Film och Teaterarbetarförbund. Man fick sedermera kollektivavtal med LO-anslutna Musikerförbundet som konkurrerade ut Stockholms Film och Teaterarbetarförbund.
1950-talet
Tv-åldern speglar avtalen
Teatrarnas Riksförbund växer under 50-talet från ett 20-tal till närmare 30 medlemmar. I början av 50-talet träffades det första kollektivavtalet för stadsteatrarna med Teaterförbundet. Avtal tecknas annars vid den här tiden för varje medlem med varje motpart.
Branschens fackförbund utvecklas till moderna organisationer med egna a-kassor, strejkkassor och internationella sammanslutningar.
Film- och Teaterarbetarförbundet kräver ob-tillägg för anställda vid Kungliga Operan och Dramaten då de är statsanställda. Arbetsgivarna ifrågasätter eftersom teaterns huvudsakliga verksamhet sker på kvällar.
Upphovsrättslagen utvidgas och blir mer omfattande. Ett 50-årigt upphovsrättsligt skydd instiftas, som är giltigt till och med 50:e året efter upphovsmannens död. För Teatrarnas Riksförbund innebär detta att förlagsavtalsfrågor blir heta.
Under 50-talet börjar man diskutera förutsättningar för radio- och TV-överföringar. 1956 fattar riksdagen formellt beslut om att införa TV-sändningar i Sverige. Teatrarnas Riksförbund tecknar avtal med Sveriges Radio (även TV) om överföringar. Den första Eurovisionssändningen från Sverige skedde den 1 juni 1958, en televisering av operan Orpheus och Eurydike från Drottningholmsteatern.
Svensk Teaterunion bildades 1953 och ingår i ITI, International Theatre Institute. Unionen arbetar med information, dokumentation, utbildning och internationellt utbyte.
1960-talet
Musiklivet tar plats
Orkestrarna i Göteborg och Stockholm blir medlemmar i Teatrarnas Riksförbund. Rikskonserter blir också medlem och i slutet av 60-talet har Teatrarnas Riksförbund 40 medlemmar.
En orkestersektion bildas med önskemål om riksavtal för musikområdet. I slutet av 60-talet realiseras önskemålet om riksavtal med Musikerförbundet och där ingår även de orkestrar som tidigare organiserats genom avtal med Teaterförbundet eller enskilt förhandlat genom respektive ägarkommun.
1968 ansluter sig Teatrarnas Riksförbund till Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Musikerförbundet, som förutom orkestrarna även organiserar scenteknikområdet och dansare, tillhör LO. Härigenom får man från 60-talets slut förhålla sig till den centrala lönesamordningen som omfattade hela det privata arbetarområdet.
Utbildning på agendan
Under 60-talet börjar frågor som rör utbildning dyka upp på agendan. Årsmötet 1965 konstaterar att Teatrarnas Riksförbund arbetar lika mycket med kultur- och utbildningsfrågor som med avtalsfrågor.
STIM begär mot slutet av 60-talet procentuell del av biljettintäkterna, vilket realiseras. Statens kulturråd tillsätts som en utredning 1968 för att utreda statens samordnade ansvar för kulturområdet. Utredningen ligger till grund för propositionen 1974.
1970-talet
Arbetsrättens årtionde
Den nya kulturpolitiken leder till att nya landstingsägda teatrar växer fram, i flera fall skapade ur stationära grupper inom Riksteatern. De nya teatrarna organiseras som självständiga stiftelser eller i landstingets förvaltning och blir medlemmar i Teatrarnas Riksförbund. Svenska Filminstitutet, där Harry Schein är chef, och Filmproducentföreningen blir medlemmar.
Under 70-talet sker stora förändringar inom arbetsrätten, för att förstärka anställningsskyddet och arbetstagarnas inflytande. Staten lagstiftar i frågor som tidigare hanterats av parterna. Bland de viktigaste lagarna finns lagen om anställningsskydd (LAS 1974), lag om facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen (FML 1974) och lag om medbestämmande i arbetslivet (MBL 1976). I slutet av 70-talet införs en ny arbetsmiljölag.
LAS bestämmelser om tillsvidareanställning gällde också scenkonstinstitutionernas konstnärliga personal, en väsentlig förändring i en bransch där ettårskontrakt varit den högst formella anställningstryggheten. Parterna såg behovet av fortsatt branschanpassade lösningar och utnyttjade lagens dispositivitet. Tillsvidareanställningar för teateranställda efter tre till fyra års visstidsanställning genomfördes och artisterna fick möjlighet till tjänstledighet.
MBL hanterades genom så kallade medbestämmandedelegationer på varje arbetsplats. Avtal träffades om hur lagens krav på inflytande såväl lokalt som centralt skulle hanteras. På teaterområdet hanterade man 76 olika kollektivavtal och behovet av mer övergripande riksavtal diskuterades. Teatrarnas Riksförbund tecknar samarbetsavtal med Landstingsförbundet avseende förvaltningsdrivna scenkonstverksamheter.
1971 övergår Militärmusiken till att bli den statliga myndigheten Regionmusiken.
1980-talet
Teatrarnas Riksförbund går sin egen väg
Efter långa och stormiga diskussioner lämnade Teatrarnas Riksförbund HAO och därigenom arbetsgivarorganisationen SAF 1984. En avgörande faktor var att SAF drev en politik för en sänkning av det statliga stödet till kulturområdet. Efter en utredning beslutades att Teatrarnas Riksförbund inte skulle tillhöra någon huvudorganisation utan bli självständig.
I slutet av 80-talet görs en statlig utredning om att införa moms på teater- och konsertbiljetter.
Teatrarnas Riksförbund har i början av 80-talet över 50 medlemmar, sedan även riksteaterföreningarna anslutits. I slutet av 80-talet är antalet medlemmar 85.
Sponsring diskuteras som en möjlig alternativ källa då offentliga anslag krymper.
Orkestermusikerna lämnar Musikerförbundet och startar ett eget förbund, Sveriges Yrkesmusikerförbund. Under 80-talet förändras TV-marknaden med satellit-TV och betal-TV. SR skriver avtal med Copyswede och öppnar upp videomarknaden. Detta innebär nya frågeställningar att hantera för Teatrarnas Riksförbund.
Regionmusiken blir Länsmusiken, oftast som regionala stiftelser eller förvaltningar med regionala huvudmän. Teatrarnas Riksförbund involveras i övertagandeförhandlingar. Länsmusiken ingår i Riksavtalet på musiksidan.
I slutet av 80-talet införs ersättning för obekväm arbetstid (OB) samt instrumentersättning till musiker.
1990-talet
Omställningstid
I början av 90-talet närmar sig Teatrarnas Riksförbund 100 medlemmar.
Anställningsreglerna på teatrarna skapar låsningar som i värsta fall leder till något som liknar yrkesförbud för vissa skådespelare. 1998 träffas ett nytt avtal med Teaterförbundet om anställningsformer för konstnärlig personal, där långtidskontrakt på upp till fem år ersätter rätten till tillsvidareanställning efter ett visst antal år. Samtidigt ges facken inflytande över storleken på den fasta ensemblen på varje teater. En förutsättning för uppgörelsen är att staten beviljar medel till Teateralliansen.
Teateralliansen bildas efter ett riksdagsbeslut 1998. Den erbjuder kvalificerade, yrkesverksamma frilansande skådespelare en grundanställning mellan olika uppdrag. En kultur- och arbetsmarknadspolitisk åtgärd till övervägande del finansierad med statliga medel.
Trygghetsrådet TRS bildas i mitten av 90-talet, ett samarbete mellan Teatrarnas Riksförbund, Arbetsgivaralliansen och PTK. Det ger ett trygghetsavtal för de anställda.
Under 90-talet återvände Mats Ek till den dramatiska teatern, men på sitt eget sätt som i Dans med nästan 1993 med lika delar dans och teater. En rad klassiker blev sedan omtolkade med dansavsnitt i en funktion som liknar arians, som Molières Don Juan eller Racines Andromaque för Dramaten.
Startskottet för europeiska organisationen Pearle
Stora festivaler kunde arrangeras, kanske för att det i ett nytt kulturpolitiskt klimat blev lättare att finansiera fristående och enstaka arrangemang än kontinuerliga verksamheter. Den Svenska Teaterbiennalen anordnades för första gången 1993 i Stockholm med ett drygt dussin utvalda produktioner för alla åldrars publiker. Därefter har den ägt rum i bland annat Malmö, Luleå, Växjö, Uppsala, Umeå och Gävle och med tiden varje gång lockat drygt 1 500 deltagare, mestadels från branschen. Dans & Teater-festivalen i Göteborg äger rum likaså vartannat år och är Sveriges enda festival med ett internationellt program.
Teatrarnas Riksförbund är drivande i bildandet av den europeiska organisationen för arbetsgivarorganisationer, Pearle.
Staten gör i slutet av 90-talet förändringar i ålderspensionssystemet. Livslönen blir pensionsgrundande istället för de bäst betalda 15 åren. Anställda vid den statsunderstödda scenkonsten ingår sedan länge i det statliga pensionssystemet SPV, med lägre pensionsåldrar för vissa konstnärliga grupper, en anpassning till yrkenas förutsättningar. Förändringarna skapar allvarliga hinder för arbetsgivare att erbjuda och konstnärer att ta del av en modern och rättvis pensionslösning.
2000-talet
Branschorganisation i en snabbt föränderlig omvärld
Teatrarnas Riksförbund har under 00-talet ett stabilt medlemsantal med drygt 100 medlemmar. Nya medlemmar kommer framförallt från den privata scenkonstsektorn, bland annat större produktionsbolag.
Teatrarnas Riksförbund byter namn till Svensk Scenkonst och fattar beslut om att formellt kallas branschorganisation. Frågor om jämställdhet, pensionslösning och anslagens uppräkningar i relation till löneökningar tar allt större utrymme. Beslut inom andra politikområden än kulturpolitiken får allt större konsekvenser, liksom beslut på EU-nivå.
Arbetstidsavtal, samverkans- och kompetensutvecklingsavtal blir klara i mitten av 00-talet. Man inför enhetliga regler för alla personalkategorier. I mitten av 00-talet införs branschens första lokala löneavtal.
Svensk Scenkonst genomför tillsammans med Teaterförbundet ett chefsprogram för kvinnor som på sikt starkt påverkar jämställdheten bland chefer på teatrarna.
Diskussioner om upphovsrättsliga förfoganden blir allt vanligare. Digitalisering blir en het fråga, Metropolitan Opera sänder via Folkets Hus och Parker.
Branschens pensionssystem genom SPV visar sig alltmer omodernt och orättvist. Reformen i det allmänna pensionssystemet i slutet av 90-talet följs av rätten att stanna kvar i arbete till 67 års ålder, ytterligare en förändring som slår hårt mot scenkonstens pensionslösning. Staten vidtar inga åtgärder för att genomföra förändringar för att harmonisera systemen. Under hela 00-talet pågår ett intensivt lobbyarbete mot riksdag och regering för att hitta en hållbar lösning.
Teateralliansen visar sig vara en framgångsrik lösning och under andra hälften av 00-talet bildas motsvarigheterna Dansalliansen och Musikalliansen. Ingen av allianserna kommer dock upp i de anställningsvolymer som branschen skulle behöva.
Text av Margareta Sörenson ur jubileumsskriften "Svensk Scenkonst - 70 år i scenkonstens namn".