Huvudregeln är att den som anlitas för att utföra arbete för annans räkning ska anses vara arbetstagare, om det inte framgår att den som anlitas är uppdragstagare. För att avgöra den frågan är det omständigheterna i det enskilda fallet och en sammanvägning av dem som avgör. 

Det finns ett antal kriterier som talar till förmån för att den som utför arbete är att se som arbetstagare och att det därmed föreligger ett anställningsförhållande. Branschpraxis är även av betydelse på så sätt att de olika omständigheterna ges olika vikt i olika branscher beroende på de särskilda förutsättningarna där.

1. Utföraren ska utföra arbetet personligen, antingen detta framgår av avtal eller får anses vara förutsatt.
2. Utföraren gör arbetet helt själv eller så gott som helt själv.
3. Utföraren ställer sin arbetskraft till förfogande allteftersom arbetsuppgifter har uppkommit.
4. Arbetsuppgifterna varierar.
5. Förhållandet parterna emellan är av mera stadigvarande eller regelbunden karaktär.
6. Utföraren är förhindrad – t.ex. genom att tid och krafter inte räcker till – att samtidigt utföra liknande arbete av betydelse för någon annan.
7. Utföraren står under annans ledning och kontroll beträffande arbetets utförande, arbetsplatsen eller arbetstiden.
8. Utföraren har att i arbetet använda maskiner, redskap eller råvaror som tillhandahålls av motparten.
9. Utföraren får ersättning för direkta utlägg, t.ex. för resor i samband med arbetet.
10. Ersättningen för arbetsprestationen betalas åtminstone delvis i form a