Fler fristäder för förföljda kulturskapare - Kulturrådets Generaldirektör i månadens krönika
”Kraften som finns i den skapande processen kan vara direkt hotande för makten vilket den ofta är mycket medveten om.” I januarikrönikan för Svensk Scenkonst skriver Kulturrådets Generaldirektör Kennet Johansson om bristen på fristäder runt om i världen för förföljda författare och kulturskapare. Han lyfter samtidigt fram att det finns en vilja från svenska städer och regioner att stå som ansvariga för att det skapas fler fristäder. ”Om planerna skulle bli verklighet kommer Sverige inom en ganska snar framtid att vara världsledande när det gäller att erbjuda förföljda författare och kulturskapare fristäder. Då kommer vi förhoppningsvis också att märka av en vitalisering av det svenska kulturlivet.”
Demokrati, yttrandefrihet och kulturfrågor är ämnen som allt mer aktualiseras och som ligger till grund för våra nationella kulturpolitiska mål. Vi läser om hur journalister, författare och andra kulturskapare förföljs, misshandlas, kastas i fängelse och ibland mördas. Det mod som flera av dem visar för att utrycka sina åsikter är beundransvärt. Kraften som finns i den skapande processen kan vara direkt hotande för makten vilket den ofta är mycket medveten om. Det är ett skäl till varför författare och andra kulturskapare runt om i världen förföljs. Makten känner helt enkelt av styrkan i det fria ordet.
När det gäller förtryck och förföljelse av författare och andra kulturskapare är statistiken skrämmande och nedslående på flera sätt. Det finns hundratals, ja tusentals författare och andra kulturskapare som lever under omänskliga förhållanden och de blir inte färre utan snarare fler. Fristäder, det vill säga städer där man kan få en möjlighet att överleva och utöva sitt konstnärskap, är inte många. Det finns idag ungefär 20 sådana städer och då pratar vi globalt. I Sverige har vi just nu tre kommuner som ger en sådan möjlighet för förföljda - Göteborg, Stockholm och Uppsala.
Om inte de demokratiska staterna kan klara av att hantera dessa relativt ”enkla” yttrandefrihetsfrågor som fristäder innebär, då måste man fundera över vilken styrka det öppna demokratiska samhället egentligen har. Kan man inte se paralleller mellan diktatur och förföljelse av författare och andra kulturskapare samt agera utifrån detta så har vi ett problem.
Det finns ett antal organisationer som arbetar med frågorna på ett bra sätt; exempelvis PEN och ICORN. Kulturrådet har samarbetat med dessa aktörer under flera år och alla är nu överens om att arbetet bör utvecklas. Organisationerna är absolut nödvändiga för processen genom att de har kunskapen om hur läget är för olika författare och vilka som är i mest behov av skydd. Utan dessa organisationer skulle inte mycket ha skett överhuvudtaget. Samma sak kan sägas om de kommuner som skapat fristäder. Utan deras engagemang skulle inte mycket ha skett.
Vad kan en statlig myndighet som Kulturrådet göra? Idag ger vi visst ekonomiskt stöd och har ett långvarigt och väl etablerat samarbete med PEN och andra organisationer. Men mycket mer kan med relativt små medel göras för att flytta fram positionerna inte minst ur ett svenskt perspektiv. När Kulturrådet för samtal med regioner, landsting och län i landet har vi lyft frågan om fristäder. Min uppfattning är att responsen i de allra flesta fall har varit överraskande positiv. Det finns en generell förståelse för att det lokala, regionala och i slutänden det nationella kulturlivet skulle stärkas och syresättas av ett inflöde av engagerade författare och andra kulturskapare. Den ekonomiska satsning som skulle behövas göras i form av t.ex. bostad och uppehälle är i sammanhanget liten. Kulturrådet kan bidra med det nationella perspektivet – att göra verksamheten känd.
Idag finns det i Sverige ingen region som står som ansvarig för att det skapas fler fristäder. Men om städer kan adoptera och ge författare och andra kulturskapare fristäder, varför kan inte regioner det? Skåne och Gotland är två regioner som driver den här frågan just nu. Flera andra har visat starkt intresse för att koppla in sina regioner i frågan. Om planerna skulle bli verklighet kommer Sverige inom en ganska snar framtid att vara världsledande när det gäller att erbjuda förföljda författare och kulturskapare fristäder. Då kommer vi förhoppningsvis också att märka av en vitalisering av det svenska kulturlivet.
Det finns praktiska frågor som måste lösas. Det handlar bl.a. om hur man gör undantag i migrationsbestämmelser och andra regelverk och detta finns det exempel på i våra nordiska grannländer. Under förutsättning att de författare och andra kulturskapare som erbjuds fristad har möjlighet att verka och delta i svenskt kulturliv, kan spännande möten uppstå och vår inställning till det demokratiska samhället utvecklas. I dessa möten och i verksamheter för att stärka kulturevenemang kring fristadsförfattare, kan Kulturrådet stötta.
Min förhoppning är att det under 2010 tas flera steg så att vi lyckas fördubbla antalet fristäder och på det sättet gör verklighet av de nya nationella kulturpolitiska målen som säger att ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”
Kennet Johansson
Generaldirektör för Kulturrådet