Pia Areblad månadens krönikör om varför kulturen behöver ta plats på nya arenor

Från periferi till centrum
Först kommer pengarna. Sedan kommer kulturen. Så är det lätt att tänka när den ekonomiska krisen slår vilt omkring sig och arbetslöshetssiffrorna rusar i höjden. Och man får förstå att folk har annat än konst och teater att tänka på när jobben hotas. Att makthavarna prioriterar att lägga sin tid (och våra skattepengar) på bilbranschens överlevnad framför att diskutera musikens eller litteraturens framtid.

För först måste vi ju ta oss ur krisen. Sedan kan vi ägna oss åt kulturen. Eller är det precis tvärtom? Har de som tror att vi måste sätta kulturen i karantän när det är lågkonjunktur fullständigt missförstått den situation vi befinner oss, varför vi hamnat i den och hur vi kan ta oss ur den?

Det är min övertygelse, och jag ska strax förklara varför, men först måste vi backa till hösten 2000. Vid ett besök på Göteborgsoperan började jag prata med en person som arbetade med utvecklingsfrågor i skolan. ”Jag får massor av material om olika kulturevenemang”, berättade han: ”Lärarna tar kanske emot kulturbesöket i skolan, eleverna målar något efteråt och så är det färdigt. De flesta känner att det bara är ännu en aktivitet som ska klaras av.”

Han fortsatte att resonera om konstnärernas kunskap om kreativa processer, om deras förståelse för kommunikation och dialog och om kulturens kraft i viktiga förändringsprocesser.

”Men det vi får från kulturlivet är färdiga produkter”, suckade han sedan. ”Vi vill och behöver ta del av processen innan verket är färdigt. Vi vill uppleva konst och kultur som skapar ett möte, som hjälper oss att byta perspektiv och bli mer kreativa. Om kulturlivet förhöll sig till oss på det sättet skulle kulturen betyda ofantligt mycket för samhällets utveckling på 2000-talet.”

Hans ord ringde i mina öron då jag ett halvår senare blev ansvarig för Skådebanan Västra Götaland. Min drivkraft var att undersöka om det gick att flytta kulturen från att vara en perifer fråga i samhällsbyggandet till att bli själva kärnan.

Jag såg tydliga paralleller till 1970-talet då ett medvetet miljötänkande växte fram. Nu är miljöaspekten en självklarhet i alla beslut. För att skapa en hållbar samhällsutveckling måste kulturen få samma roll och vara en parameter att ta hänsyn till i alla sammanhang.

Ibland möter jag en rädsla för att ett sådant förhållningssätt skulle försvaga kulturen och kulturpolitiken, men det är precis tvärtom. Genom att ta plats på nya arenor stärks kulturens roll i samhället och satsningarna på kultur ökar.

Självklart ställer det krav på kulturens aktörer. Krav på att ta sig utanför sin traditionella sfär och våga möta människor och nya sektorer på deras arena. Krav på att tydliggöra sitt värde för den man vill samverka med.

En förutsättning för att lyckas är ett kulturliv med stark konstnärlig integritet som vågar utmana och vara obekvämt. Min erfarenhet är att intresset för samverkan mellan kultur och andra samhällsområden – inklusive det privata näringslivet – svalnar om konstnären naggar på sin självständiga roll. Farhågan att kulturen skulle tas som gisslan i ett endimensionellt nyttotänkande är därför ogrundad.

Fokus för den verksamhet jag blev ansvarig för 2001 var kulturen i arbetslivet. Åtta år senare har vi samlat på oss mycket erfarenhet – och bevis på att det vi gör har effekt. Verksamheten når nu 50 000 medarbetare på olika arbetsplatser med konst och kultur varje månad. 2008 genomförde vi 100 kortare kulturprojekt på olika arbetsplatser och sedan 2002 har vi genomfört 64 årslånga projekt där konstnärer från olika discipliner verkat på en arbetsplats under ett år. Förra året talade vi på cirka 60 konferenser.

I dag driver vi verksamheten under samma huvudman som tidigare men under varumärket TILLT. Grunden i vårt arbete är dialog och interaktion. Det kan innebära att ett företag fortbildar sin personal i konst och kultur för att ge utrymme för reflektion. Det kan betyda att en koreograf får verkstadsarbetare att utveckla sin förmåga till problemlösning. Eller att en dramaturg arbetar med städerskorna på ett företag för att ge dem fler uttryckssätt och stärka yrkesstoltheten.

Och naturligtvis sker påverkan också i andra riktningen. Konstnären får nya impulser och perspektiv i sitt skapande. Koreografen får stoff till sitt nästa verk. Dramaturgen får idéer till nästa uppsättning. Genom att möta andra verkligheter fördjupas och breddas kulturlivet.

Utifrån den kunskapsbas vi samlat på oss är jag mer övertygad än någonsin om att kulturen har en viktig roll att spela inom andra samhällsområden. Och att vi inte har råd att vänta på bättre tider.

Därför är det nu dags för kulturen att kliva fram och ta större plats på scenen. Inte bara för sin egen skull utan för att den behövs för att människor ska växa och för att vi ska kunna skapa en hållbar samhällsutveckling.

Låt oss ta kulturen från periferi till centrum!

Pia Areblad, vd TILLT, en verksamhet som drivs av Skådebanan Västra Götaland