Månadens krönika
Svensk Scenkonst bjuder varje månad in en intressant person att skriva om ett aktuellt ämne under rubriken "Månadens Krönika". Vi påverkar inte innehållet i krönikan och det är alltså inte Svensk Scenkonsts åsikter som framförs. Vi hoppas att krönikorna ska väcka debatt i olika frågor. Kommentera gärna våra krönikor! Nedan ser du den senaste krönikan, fler finns i vårt arkiv.
Karriärväxling inom dansen kräver reformer – Laila Freivalds i månadens krönika
”Att starta ett nytt system med ett center för karriärutveckling för dansare har ett starkt stöd inom branschen och parterna på dansområdet. Med tanke på det ytterst små nya medel som krävs bör det vara en tilltalande kulturpolitisk reform att realisera.” Det skriver Laila Freivalds, ordförande i Dansalliansen, i månadens krönika för Svensk Scenkonst.
Under senare år har dansen som konstform vuxit, breddats och fått visst ökat offentligt stöd. Ett antal reformer har genomförts och flera är på gång. Bl.a. har inrättandet av Dansalliansen (DA) inneburit en grundtrygghet för en del frilansande dansare. En utredning har efter lång väntan lagt förslag om nya pensionsregler för den offentligt stödda scenkonsten. Det mesta bra och efterlängtat. Men det finns en aspekt i dansarnas yrkesverksamhet som inte har belysts eller hanterats närmare. Nämligen att flertalet professionella dansare avslutar sin karriär före 40 års ålder. För dansare vid institutioner och fasta ensembler gäller rätt till viss pension (efterlön) från 41 års ålder. För frilansande dansare finns inget motsvarande.
En dansares karriär ser annorlunda ut än andra professioners. Dansaren har en lång yrkesutbildning, påbörjad oftast före tonåren och avslutad i 20-årsåldern. Hur länge en dansare kan vara aktiv i yrket är individuellt men påverkas av fysik, skador och efterfrågan. Många dansare är varken praktiskt eller mentalt förberedda för denna livsförändring. Allt fokus under utbildning och karriär är inriktat på att utvecklas som dansare. För att lyckas krävs hängivenhet och uppoffringar. En dansare identifierar sig starkt med sitt yrke. En dansare arbetar inte som dansare, han eller hon är helt enkelt dansare.
Den dagen dansaren inte längre kan vara dansare krävs en ny karriär. Antingen en breddning av kompetensen eller en karriärväxling. För detta krävs hjälp. Det behövs ekonomiskt, praktiskt och mentalt stöd inför och under förändringsprocessen. Samhället behöver dansarna, deras speciella kompetens, erfarenhet och omvandlingsbara kunskaper. De behövs inom många sektorer och de kan fylla många efterfrågade uppgifter.
Inom många yrken behövs omskolning av varierande skäl, arbetslöshet, skador och sjukdom. För det finns system och organ som styrs av arbetsmarknads- och utbildningspolitiken. Men det finns inget system som utgår från och är anpassat till att alla inom ett yrke med lång och kvalificerad utbildning måste lämna det efter mindre än 20 år i yrket. Ändå är det en fråga för såväl arbetsmarknads- utbildnings- som kulturpolitiken.
Det finns inte några säkra uppgifter om hur många professionella dansare som är verksamma i Sverige. Under 2008 fanns drygt 100 tillsvidareanställda dansare vid institutioner och ensembler. Därutöver finns ett betydligt större antal frilansande dansare med varierande korta anställningar. Av dessa har ett 60-tal en viss social och ekonomisk grundtrygghet inom ramen för DA:s verksamhet. I DA ingår – utöver att ge grundtrygghet mellan engagemangen – att bedriva artistförmedling och kompetensutveckling. Sedan 2008 har DA dessutom i samarbete med Trygghetsrådet TRS givit stöd för karriärväxling i form av samtal och coaching. Med erfarenhet från det har DA utvecklat ett förslag till ett karriärväxlingscenter för alla professionella dansare. Erfarenheter från redan existerande centra i andra länder är mycket positiva och visar goda resultat. Det brittiska centret uppger att 95% av dansarna anser att stödet varit avgörande för en ny yrkesroll. Holländska motsvarigheten uppger 80 -85% lyckade omställningar.
Ett center av detta slag bör erbjuda ekonomsikt, praktiskt och mentalt stöd. Det bör vara knutet till DA för att få en tydlig branschtillhörighet. Samtliga i Sverige professionellt verksamma dansare vid institutionsteatrar, privatteatrar och inom det fria dansområdet bör ha tillgång till centret. Stöd i form av rådgivningssamtal, seminarier, coaching, ekonomisk ersättning vid studier och startaegetbidrag bör erbjudas.
Antalet dansare som söker stöd hos centret kan beräknas till 20 – 30 per år. De bör ges en individuell karriärväxlingsplan om maximalt fem år. Varje dansares situation är unik och planen ska därför utarbetas i nära samråd med dansaren.
Om förslaget till nytt pensionssystem genomförs kommer betydande summor som i dag belastar institutionerna att frigöras. Dessa medel bör till en del tas i anspråk för delfinansiering av centret och dess verksamhet. Därutöver behöver det fria dansområdets behov finansieras. Arbetsgivarna/koreograferna har ytterst begränsade möjligheter att bidra varför visst särskilt anslag behövs. Extra bidrag för stöd i samband med startaegetbidrag bör även komma från t.ex. arbetsförmedlingen.
Att starta ett nytt system med ett center för karriärutveckling för dansare har ett starkt stöd inom branschen och parterna på dansområdet. Med tanke på det ytterst små nya medel som krävs bör det vara en tilltalande kulturpolitisk reform att realisera. För den starka efterfrågan av danskonsten vi ser i dag kräver fortsatt utveckling av stödet till området. Det behövs fortsatt ökning av Dansalliansens möjlighet att ge grundtrygghet till det fria dansområdets dansare och snarast även till koreograferna. Det behövs ökade produktionsanslag till de fria koreograferna. Men det behövs också att unga begåvningar ser att de även efter danskarriären har en framtid.
Laila Freivalds
Styrelseordförande i Dansalliansen