Från politiskt håll uttalas allt oftare att kulturlivet måste söka sig nya finansieringskällor. Många chefer för orkestrar, teatrar och museer har dock fått erfara att detta är lättare sagt än gjort. Inte minst har den sponsormarknad som för några år sedan ansågs kunna leverera många sköna miljoner till nydanande kulturverksamhet skrumpnat ihop i spåren på finanskrisen. Det faktum att den segdragna frågan om avdragsrätt för kultursponsring tycks omöjlig att lösa oavsett regering har naturligtvis inte heller bidragit till att stimulera sponsorutvecklingen. Därmed har staten avstått från den möjlighet att hjälpa kulturen att hitta nya finansieringskällor som idag så väl skulle behövas.

Nu har regeringen fått en andra chans. På regeringens bord ligger idag ett utredningsförslag om avdragsrätt för donationer. Bakgrunden är det vallöfte som lämnades av alliansen om en utvidgad avdragsrätt för gåvor och som manifesterades i utredningen om skatteincitament för gåvor till forskning och ideell verksamhet. Syftet var att öka incitamentet för denna typ av gåvor.

När det gällde frågan om vilka mottagare som skulle kunna komma i fråga pekade man i direktiven på möjligheten att göra ”avgränsningen i förhållande till olika typer av organisationer eller organ, där dessa och deras verksamhet ska kännetecknas av att de främjar allmännyttiga ändamål. Det kan t.ex. röra sig om organisationer eller organ som ägnar sig åt kulturella, idrottsliga och religiösa samt välgörande ändamål”. Av detta framgår att sådan kulturell verksamhet som kan betraktas som allmännyttig innefattades i uppdraget. Utredningen föreslog emellertid inte någon sådan avdragsrätt på kulturområdet med motiv som vi tycker är ohållbara. I stället föreslogs att avdragsrätten skulle inskränkas till att avse vetenskaplig forskning och hjälpverksamhet åt behövande - Ändamål som i och för sig är i allra högsta grad angelägna.

Men utredningen har valt ett alldeles för snävt synsätt. På samma sätt som grundforskningen inte kan leva helt på marknadens villkor, är det inte möjligt för exempelvis den klassiska scenkonstverksamheten att leva på marknadens villkor. Och på samma sätt som forskningen är omistlig i utvecklingen av det moderna samhället är ett modernt, upplyst samhälle beroende av ett kreativt och öppet kulturellt klimat. Det har varit grunden för den svenska kulturpolitiken och vi kan vara stolta över den konstnärliga verksamhet som bedrivs i vårt land. Att den konstnärliga verksamhet som finansieras med offentliga bidrag får betraktas som allmännyttig är enligt vår mening oomtvistlig.

Våra kulturinstitutioner lever idag under ett kännbart ekonomiskt tryck. Samtidigt är konkurrensen om den offentliga finansieringen större än någonsin och behovet av att hitta andra parter som vill bidra till att finansiera den kulturella verksamheten är stort. Detta har uppmärksammats av regeringen såväl i direktiven som i årets regleringsbrev. Där ges Kulturrådet i uppdrag att ta fram en strategi för hur myndigheternas arbete inom området extern finansiering ska bedrivas i framtiden. Vi tror oss veta att det finns ett starkt intresse från olika aktörer att genom donationer bidra till den konstnärliga verksamheten, på samma sätt som vi tror att det finns en vilja hos människor att bidra till den ideella föreningsverksamheten i stort. Denna vilja skulle onekligen gynnas av om man kunde stärka de skattemässiga incitamenten för ett sådant engagemang. Förutom att det skulle kunna leda till förbättrad finansiering av den konstnärliga verksamheten och stärka konstens allmännyttiga status, skulle en sådan signal från statsmakterna säkerligen öka intresset för den kulturella sektorn, något som skulle gynna det svenska samhället i sin helhet.

När det gäller skälen för att utesluta våra institutioner sägs i förslaget (s. 87) att det framstår ”som främmande att tänka sig att enskildas gåvor till statligt bedriven verksamhet ska leda till skattefavörer för givarna”. Redan här vill vi peka på att även den vetenskapliga forskningen i hög grad bedrivs inom statligt finansierade universitet och högskolor. Vidare sägs ”Härtill kommer enligt min uppfattning en invändning av mer principiellt slag. Även om staten driver i hög grad t.ex. konstnärlig verksamhet framstår det som främmande att beteckna den verksamhet som bedrivs vid t.ex. Moderna museet som ideell”.

Utredningen avfärdar också med en liknande motivering möjligheten att låta aktiebolag som drivs utan vinstsyfte kunna ta emot skattefria gåvor. Utredaren anser (s.86) att det är att gå för långt att dra slutsatsen att konstnärlig verksamhet som bedrivs i aktiebolagsform är ideell. Det kan man kanske hålla med om. Men den kan i allra högsta grad vara allmännyttig på det sätt som anges i direktiven.

Enligt vår mening har utredningen, när det gäller vilka ändamål som ska leda till skattereduktion, bortsett från direktiven som utan tvekan lämnar utrymme för sådan verksamhet som är allmännyttig, oavsett om den drivs av en ideell förening eller ett aktiebolag utan vinstsyfte.

Vi hoppas att regeringen vid sin beredning av ärendet står fast vid den bredare avgränsning som framgår av den exemplifiering som anges i direktiven. För vår del anser vi således att det vore självklart att en avdragsrätt måste kunna innefatta gåvor som ges till sådan allmännyttig verksamhet som bedrivs av våra konstinstitutioner. Att hitta lämpliga avgränsningar må vara svårt, men definitivt inte omöjligt. Vi är beredda att konstruktivt delta i en sådan diskussion.

Kristina Rennerstedt
Ordförande Kungliga Operan AB

Sture Carlsson
Förbundsdirektör Svensk Scenkonst

Artikeln har även publicerats i något kortare version i Dagens Nyheter 2010-02-12